Pettsony

Ganska intressant.. Alla gånger Aleksander har gått till final i Sambo så (3 ggr) så har han mött Fedor. Och alla gånger har han blivit 2:a. Trots detta är Aleksander 7 cm längre än Fedor och några kilo tyngre. Enda som skiljer dem åt är deras gameplan. Aleksander maler på, Fedor improviserar och sen vet han hur han ska göra.

Enda som gör Aleksander till en sann ryss är att han har jagat björn. Med kniv. Endast kniv. Hur det gick?

Dom åt upp björnen. Levande!

Satt och kikade runt lite på youtuben och jag hittade denna.

Var från den tredje deltävlingen i fjol, då jag fick möte de större killarna. Det enda jag hörde från motståndarhörnan var "Dra in han och kasta honom" Men det ville inte jag, så jag körde ett säkert kort. Flying seal-armbar, lurar de flesta proffs och utgången är, som ni såg, en idiotsäker vinst.

Detta ser vi fram emot. Alla vi med rätt antal tänder i tjäften, mer än 9 och mindre än 73 alltså

Det här är någonting som är helt acceptabelt.

Så nu tycker jag att vi ska skeppa över alla jävla finsktalande svenskar till finland. Gud vad underbart det skulle vara om vi slapp höra den dära jävla knackiga halv-fin-svenskan på våra svenska radioprogram/tv-program. Sen att allting norr om Umeå bara är finsktalande gör ju inte saken bättre. Allra minst roligare! För det är som jag alltid har sagt; När en finne kommer med i bilden blir ingenting roligt längre.

Titta bara på Parlamentet.

Garanterad åksjuka vid passage kanske maybe perhaps frågetecken

Ett gäng sånna häringa säckar ska vi nog införskaffa till våran klubb. Målet med detta framtida inköp är att bredda den totala axelbredden med minst 25cm per person och axel. Och öka nackmuskulaturen med ca 300%

Så här snabb kände jag mig före min ryggskada. Efter jag knäckte ut ryggen är jag lika snabb

Kinapraktiker ska jag bli när jag blir stor och hård.

Besökte nämligen en sådan idag. En sån dära ryggknäckarexpert. Jag beskriv min situation, kraftigt översexuell, lätt överviktig, skelögd och plattfotad. Han sa precis som jag inte hade förväntat mig, att jag är ett hopplöst fall. Men han försökte ändå att rehabba mig. Den faaaen!

Framstrupa ryggläge fast på mage, massage av sidofläsket och det mina vänneeerrr var en smärta jag inte har varit med om förut. Tydligen var dom lika spända som killarna på gymmet samt propparna med linne på krogen, så han knådade med sin vässade armbåge i ca 5 minuter. Sen började det kuliga (för honom och er)

Ja fast det börjar inte än, måste bara berätta en sak till..

Han frågade om jag var stark i benen, typ att sparka, lyfta vikter etc. Mjaaa svarade jag lite halvhögt i hans öra. Men jag kunde inte mer än hålla med, för han höll en pistol mot min tidning. Ehehe? Ahhh, sockerfall.. Måste.. ha... en.. chokladbit..

Zååååå, nu är jag tillbaka i bizniz!

Hursomhelstochtillbakatillsaken; han bad mig lägga sälkroppen tvärtom, alltså på ryggen, sen bad han mig igen (två beordringar, facking captain?) att lyfta ena foten och hålla emot när han pressar ner den. Visst, viiisst VIIIISSST, det gjorde jag. Men med hans ena han, två fingrar för att vara exakt, tryckte han ner mitt ben fastän jag höll emot för pung och fosterkladd.

Likadant med den andra foten.. Vad faen händer, skämtar du med mig? frågade jag honom. Men tydligen så hade ryggen varit i så pass dålig form så svanken och höftböjarmuskulaturen hade fått sig en liten schmäll. Styrkan var nere på 20%, maximum alltså.

Och Nuuuu mina vännerrr, kommer jag till det onda (för mig, inte för er)

Han bad mig nu göra diverse saker; blunda, gapa och tänka på någonting fint. Sen lät det sprakelibrak, tre snabba ryck och det kändes som att ryggraden höll på att knyta ihop sig själv! Sen framstrupa sidoläge, ut med ena foten sen rak i ryggen och KLOCK, ena höftkulan lossnade. Sen likadant fast tvärtom på andra sidan.

När det var klart körde vi samma grej med foten och höftböjaren igen... Ja, No igen!?

Denna gång hängde denna muskulösa kaar och försökte verkligen rycka ner mitt ben. Han klättrade upp till tredje trampolinen, studsade och hoppade ner raakt på benet.. Men det var stumt (jag var stum av denna behandling alltså) Och ja, muskulaturen var åter funktionell. Facking shät, från att ha tryckt ner mina gigantiska ben med två kanske tre fingrar kunde han nu hänga i benet. Båda benen för att vara mer precis!

Jag skulle nu ta det lugnt i två dagar framåt, bara så den överspända muskulaturen skulle få återhämta sig lite. Klarar jag att göra vanliga situps och fällkniven igen utan att skrika som en liten bortskämd flicka som inte får som hon vill så kommer jag att vara en ännu mera lycklig människa.

Men nu ska jag inte sitta här och svettas som en pung i en äggkokare, utan jag ska bestiga min förkrympta soffa och bara smola i mig skitnyttig mat. Sen ska jag gå och lägga mig, med ett kraftig leende på mina botoxanimerade läppar.

Tchüss und adios!

Jag är nere i en dvala.

Berg och daldvala alltså, antingen går det upp och jävligt långsamt.. Man liksom bara väntar på att det ska gå käpprätt åt helvete. Ja, se dyker man bara rakt ner och fort går det! Men när man tror att man har fallit ner i de djupaste klyftor (kvinnliga sådana) så ramlar man uppåt igen.

Ja hur fan ramlar man uppåt kanske ni tatuerar in i svanken nu..?

Jag har ingen aning, inte du heller och nån kommer aldrig att få reda på det.

Nåja, var va vi?

Jag ville prata om någonting.. En sak som har gnagt i mina innersta kretsar i mången mången år. Nämlich det dära med belöningsmat. När jag var liten (och ja, det var några år sedan men jag är inte så äckligt gammal) så var det husmanskost vareviga dag. Vi var ute och lekte normala barnlekar, typ motorsågsmassakern eller Braindead, sånt man blir normal av i äldre åldrar. Sen när vi kom in (då farsan hade stått och visslat i 3h52m och var alldeles blå i ansiktet så fick vi mat. Olika varje dag, men ändå snarlik varje vecka. Pannkaka, som var min favorit, kunde man få vilken dag i veckan som helst, men inte två gånger. Fredag, möjligtvis fredag, så kunde vi KAAAAANSKE få pizza eller hamburgare. Antingen göra själv eller så köpte vi när vi åkte iväg.

Sen har vi den dära tycka-synd-om-pizzan.

Jag har brutit mina stackars armbågar två hela gånger, och båda gångerna tyckte ingen synd om mig. Förutom mamma då, för det var hon som åkte och kastade in mig på akuten båda gångerna! Och ska jag gå in på extremt äckliga detaljer så råkar jag komma ihåg att ena gången, då jag bröt armbågen (höger, vänster.. who knows?) så ringde min äckliga fröken som råkade vara en pojkhatare. Hon sa så här till min mamma; -Mikael har gjort illa sig, möjligen brytit armen.. Har du tid att åka in med han på sjukhuset?

"Näääääää, jag har kafferast nu. Kommer i morgon!" var väl det hon hade förväntat sig som svar. Men morsan tog fem raska skutt, hoppade in i den lilla bilen och körde som en extacytrippad Ken Block in med mig till sjukan. Där röntkade dom mig två, kanske tre gånger, sen fixerade dom armen och sen doppade dom ner mig i carbonite, tinade upp mig några år senare då armen hade läkt ihop.

Och efter det, bara för att jag hade haft så ont, och fortfarande hade ont, så åkte moder justitia in på närmaste bordell och fixade tre långa ben.. Mja, närmaste pizzeria var det, och köpte en tycka-synd-om-pizza till mig.

Men idag, då får barnen en pizza eller hamburgare bara för att dom ska vara tysta, eller för att man inte orkar fixa käk. Beklaga inte över mig eller på mig för jag kommer troligtvis att vara trött och sliten den dagen jag kommer att ha en sån dära unge kring mig, men är det inte meningen att man ska locka med en morot i en långsiktlig period så man kan ha kontroll över barnen? Samma sak gäller oss som jobbar, får vi lön varje dag känns det inte lika roligt att få lönespecen varje månad. Gå ner i vikt och man väger sig var 5e minut ger ju inte den dära kicken att "åh, 3 kilo på 5 dagar" utan "3hekto, varför tränar jag ens?"

Ett till exempel, bara för att jag är en kamphund, kanske?

Gå en match, boxning/kick/thai/mma/sw/brottning varje dag. Vart är kicken, hur ska man träna sig till det? Man måste ju träna hårt, vara disciplinerad och få den dära belöningen OM man har tränat hårt och förhoppningsvis vunnit matchen. Då är matchen och vinsten moroten och målet. Förlorar man måste man träna hårdare och vara ännu mera fokuserad.

Samma gäller maten.. Belönar man sig med lyx (skräpmat också) varje dag så kommer det framöver inte att gott så länge till. Man lessnar och till sist finns det inget man kan belöna sig själv med längre.

Man äter för att kunna jobba.. Eller jobbar man för att man ska kunna äta?

Nädu jävel, man äter på jobbet och hemma jobbar man på maten.

God natt fifan!

FAN VILKEN BRA IDÈ!! (fast jag kommer aldrig att köra denna taktik)