Skadedrabbat fifan
FYFAN VAD SKÖNT!
Hör ni att jag skriker? (tyst jag hör... En änglakör?)
Har alltså haft ett hektiskt liv den senaste tiden. Träna, sova, äta, jobba, peta näsan, söka jobb, irritera människor i min omgivning, lekt hövding av etiopien, kastat kattmat på grannen ETC ETC ETC. Men varför jag inte har skrivit här nånting vette fan varför alltså? Tror jag har insett att jag inte kan skriva längre. Mina fingrar har sedan länge förmultnat i en komposthög. Sitter och skriver med mina tår! Smattrar och smäller som fan.. Mest i knäna då, för jag har ju sånna däringan "tränings-leder".
Vet ni vad det är?
Nä just det. Då ska papa bereta.
När man tränar mycket, allrahelst sån häringan cirkulationsträning, olika övningar och belastningar i en längre tid så vänjer sig knäna vid den belastningen och den höga intensiteten. Sen när man råkar bli sjuk/ej träningsduglig så rinner den dära vätskan som ska vara mellan lederna och musklera samt skelettet lite halvtaskigt. Då jag inte är övertränad (vad jag tror själv) så leker mina största leder med mig. Armbågen har redan käftat med mig en gång, och den fan vann ju! :(
Men nu, knäna!
Om jag sitter i soffan (eller ligger.. oftast ligger) och ska resa mig upp så klagar mina grannar varje gång att jag leker med automatvapen. För det knastrar och sprakar och smäller vareviga gång jag ska ställa mig upp! Men sen när jag har kommit igång med träningen och kört några veckor så försvinner det.. Det mesta av ljudet iaf, men haubitsljudet har iaf försvunnit. Fint dä, men inte i långa loppet kanske?
Så är det att vara stor/lång. Man har mycket gratis, men kroppen tar lite extra stryk vid hög belastning. Sen att jag skadade båda muskelfästena i knäna när jag gjorde lumpen blir jag oftast och ibland påmind om. Helt plötsligt hugger nån otrevlig person en kniv i knät på mig och jag vevar vilt runtomkring mig. Men jag träffar ingenting, för det var ju bara den dära gamla skadan som råkade vakna till liv igen.
Håhå... JAJA!
Men nu skiter vi i det hära, nu vänder vi blad och blickar framåt.
Med ovänliga hälsningar.
Rex Mikael Gustaf Bernardotte Pettsony den XVI
Hör ni att jag skriker? (tyst jag hör... En änglakör?)
Har alltså haft ett hektiskt liv den senaste tiden. Träna, sova, äta, jobba, peta näsan, söka jobb, irritera människor i min omgivning, lekt hövding av etiopien, kastat kattmat på grannen ETC ETC ETC. Men varför jag inte har skrivit här nånting vette fan varför alltså? Tror jag har insett att jag inte kan skriva längre. Mina fingrar har sedan länge förmultnat i en komposthög. Sitter och skriver med mina tår! Smattrar och smäller som fan.. Mest i knäna då, för jag har ju sånna däringan "tränings-leder".
Vet ni vad det är?
Nä just det. Då ska papa bereta.
När man tränar mycket, allrahelst sån häringan cirkulationsträning, olika övningar och belastningar i en längre tid så vänjer sig knäna vid den belastningen och den höga intensiteten. Sen när man råkar bli sjuk/ej träningsduglig så rinner den dära vätskan som ska vara mellan lederna och musklera samt skelettet lite halvtaskigt. Då jag inte är övertränad (vad jag tror själv) så leker mina största leder med mig. Armbågen har redan käftat med mig en gång, och den fan vann ju! :(
Men nu, knäna!
Om jag sitter i soffan (eller ligger.. oftast ligger) och ska resa mig upp så klagar mina grannar varje gång att jag leker med automatvapen. För det knastrar och sprakar och smäller vareviga gång jag ska ställa mig upp! Men sen när jag har kommit igång med träningen och kört några veckor så försvinner det.. Det mesta av ljudet iaf, men haubitsljudet har iaf försvunnit. Fint dä, men inte i långa loppet kanske?
Så är det att vara stor/lång. Man har mycket gratis, men kroppen tar lite extra stryk vid hög belastning. Sen att jag skadade båda muskelfästena i knäna när jag gjorde lumpen blir jag oftast och ibland påmind om. Helt plötsligt hugger nån otrevlig person en kniv i knät på mig och jag vevar vilt runtomkring mig. Men jag träffar ingenting, för det var ju bara den dära gamla skadan som råkade vakna till liv igen.
Håhå... JAJA!
Men nu skiter vi i det hära, nu vänder vi blad och blickar framåt.
Med ovänliga hälsningar.
Rex Mikael Gustaf Bernardotte Pettsony den XVI
Kommentarer
Trackback
