Pettsony

Jag är nere i en dvala.

Berg och daldvala alltså, antingen går det upp och jävligt långsamt.. Man liksom bara väntar på att det ska gå käpprätt åt helvete. Ja, se dyker man bara rakt ner och fort går det! Men när man tror att man har fallit ner i de djupaste klyftor (kvinnliga sådana) så ramlar man uppåt igen.

Ja hur fan ramlar man uppåt kanske ni tatuerar in i svanken nu..?

Jag har ingen aning, inte du heller och nån kommer aldrig att få reda på det.

Nåja, var va vi?

Jag ville prata om någonting.. En sak som har gnagt i mina innersta kretsar i mången mången år. Nämlich det dära med belöningsmat. När jag var liten (och ja, det var några år sedan men jag är inte så äckligt gammal) så var det husmanskost vareviga dag. Vi var ute och lekte normala barnlekar, typ motorsågsmassakern eller Braindead, sånt man blir normal av i äldre åldrar. Sen när vi kom in (då farsan hade stått och visslat i 3h52m och var alldeles blå i ansiktet så fick vi mat. Olika varje dag, men ändå snarlik varje vecka. Pannkaka, som var min favorit, kunde man få vilken dag i veckan som helst, men inte två gånger. Fredag, möjligtvis fredag, så kunde vi KAAAAANSKE få pizza eller hamburgare. Antingen göra själv eller så köpte vi när vi åkte iväg.

Sen har vi den dära tycka-synd-om-pizzan.

Jag har brutit mina stackars armbågar två hela gånger, och båda gångerna tyckte ingen synd om mig. Förutom mamma då, för det var hon som åkte och kastade in mig på akuten båda gångerna! Och ska jag gå in på extremt äckliga detaljer så råkar jag komma ihåg att ena gången, då jag bröt armbågen (höger, vänster.. who knows?) så ringde min äckliga fröken som råkade vara en pojkhatare. Hon sa så här till min mamma; -Mikael har gjort illa sig, möjligen brytit armen.. Har du tid att åka in med han på sjukhuset?

"Näääääää, jag har kafferast nu. Kommer i morgon!" var väl det hon hade förväntat sig som svar. Men morsan tog fem raska skutt, hoppade in i den lilla bilen och körde som en extacytrippad Ken Block in med mig till sjukan. Där röntkade dom mig två, kanske tre gånger, sen fixerade dom armen och sen doppade dom ner mig i carbonite, tinade upp mig några år senare då armen hade läkt ihop.

Och efter det, bara för att jag hade haft så ont, och fortfarande hade ont, så åkte moder justitia in på närmaste bordell och fixade tre långa ben.. Mja, närmaste pizzeria var det, och köpte en tycka-synd-om-pizza till mig.

Men idag, då får barnen en pizza eller hamburgare bara för att dom ska vara tysta, eller för att man inte orkar fixa käk. Beklaga inte över mig eller på mig för jag kommer troligtvis att vara trött och sliten den dagen jag kommer att ha en sån dära unge kring mig, men är det inte meningen att man ska locka med en morot i en långsiktlig period så man kan ha kontroll över barnen? Samma sak gäller oss som jobbar, får vi lön varje dag känns det inte lika roligt att få lönespecen varje månad. Gå ner i vikt och man väger sig var 5e minut ger ju inte den dära kicken att "åh, 3 kilo på 5 dagar" utan "3hekto, varför tränar jag ens?"

Ett till exempel, bara för att jag är en kamphund, kanske?

Gå en match, boxning/kick/thai/mma/sw/brottning varje dag. Vart är kicken, hur ska man träna sig till det? Man måste ju träna hårt, vara disciplinerad och få den dära belöningen OM man har tränat hårt och förhoppningsvis vunnit matchen. Då är matchen och vinsten moroten och målet. Förlorar man måste man träna hårdare och vara ännu mera fokuserad.

Samma gäller maten.. Belönar man sig med lyx (skräpmat också) varje dag så kommer det framöver inte att gott så länge till. Man lessnar och till sist finns det inget man kan belöna sig själv med längre.

Man äter för att kunna jobba.. Eller jobbar man för att man ska kunna äta?

Nädu jävel, man äter på jobbet och hemma jobbar man på maten.

God natt fifan!